Blomsterlupin (Lupinus polyphyllus)

Den här invasiva främmande arten orsakar skada för biologisk mångfald. Är ännu inte förbjuden i Sverige.

Växtplats och spridning

Blomsterlupin växer ofta längs vägkanter, på banvallar och öppen mark. Den kan fixera luftens kväve med hjälp av samarbete med kvävefixerande bakterier och gör på sikt marken mer kväverik. Den sprids både med sina frön och genom sina rötter.

Utseende

Klicka här för bild på blomsterlupin. Blomsterlupin blir mellan 50 - 120 cm hög, med långa stjälkar som avslutas med lansettformade blad. Blommorna, som kan vara blå, rosa eller vita sitter i en upprättväxandeklase och det kan vara 200 småblommor i en sådan klase. Blomning sker i juni – juli och därefter bildas frön som sitter i en skida. När fröna är mogna spricker skidan upp och fröna faller ut. Det finns frön som kan ligga i marken i 50 år och fortfarande vara groningsdugliga.

Bekämpning

Rapportera till artportalen via invasivaarter.nu var du hittat blomsterlupin. Bekämpa blomsterlupin genom att klippa bort blommorna omedelbart efter blomning och innan fröna är mogna. Stora bestånd av blomsterlupin kan klippas ned eller grävas upp. Om växtavfallet innehåller frön ska det läggas i sopsäckar, förslutas väl och lämnas till återvinningsstation i ett kärl för invasiva arter. I de fall bekämpning utförs före blomning går det bra att kompostera växten i vanlig trädgårdskompost.

Ursprung

En cirka meterhög flerårig ört som ursprungligen kommer från Nordamerika och spreds till Europa på 1800-talet. Första vilda exemplaren upptäcktes i Sverige på 1870-talet.

Jättebalsamin (Impatiens glandulifera)

Växtplats och spridning

Jättebalsamin trivs på fuktig mark, växer ofta längs diken och vattendrag. Den sprids med frön och en planta kan sätta 800 frön. När fröna är mogna reagerar frökapseln som innesluter fröna på minsta beröring och spricker upp. Fröna sprids då med en väldig kraft över stora områden runt moderplantan.

Utseende

Jättebalsamin kan bli upp till 3 m hög, men vanligast är att hitta exemplar som är ca 1,5 m. Stjälken är köttig och bladen är lansettlika med sågtandade kanter, den blommar med rosa blommor som sitter i en klase.

Bekämpning

Rapportera till artportalen via invasivaarter.nu var du hittat jättebalsamin. Vid bekämpning av jättebalsamin är det viktigast att ta bort blommorna så de inte kan bilda frön. Bekämpningen bör därför ske precis före eller i början av blomningsperioden genom att hela växten klipps ned eller dras upp med roten och läggs i en sopsäck som försluts och lämnas till en återvinningsstation i ett kärl för invasiva arter. Då fröna är grobara i två år kan bekämpningen behöva upprepas under två år framåt ifall frön hamnat i jorden.

Ursprung

En stor ettårig ört som ursprungligen kommer från västra Himalaya. Växten har funnits i Europa sedan 1839 och hittades förvildad i Sverige första gången 1918.

Jätteloka (Heracleum mantegazzianum)

Växtplats och spridning

Jättelokan växer ofta i kantzonen mellan jordbruks- och skogsmark, i diken och invid vattendrag. Den sprids främst med frön, som den producerar rikligt av.

Utseende

Klicka här för bild på jätteloka. Jättelokan är stor, stjälken kan bli 3 m hög och nästan 10 cm tjock. Den ihåliga stjälken har röda fläckar som blir mer eller mindre dominerande. Bladen hos vuxna plantor är stora och flikiga. Den blommar först under sitt andra levnadsår och då med vita blommor som sitter i flock, under juli-september.

Bekämpning

Rapportera till artportalen via invasivaarter.nu var du hittat jätteloka. Bekämpa genom att klippa bort blommor och/eller fröställningar som läggs i en sopsäck. Sopsäcken försluts och lämnas till en återvinningscentral i ett kärl för invasiva arter. Resten av plantan grävs upp och kan lämnas i en trädgårdskompost. Tänk på att använda skyddskläder och handskar när jätteloka bekämpas. Jättelokan har en växtsaft som i kombination med solljus kan orsaka blåsor och brännsår på huden.

Ursprung

En stor och flerårig ört som ursprungligen kommer från Ryssland och Georgien. Växten har funnits i Sverige sedan 1970-talet där den började som trädgårdsväxt, som sedan spred sig ut i naturen.

Kanadensiskt gullris (Solidago canadensis)

Den här invasiva främmande arten är inte förbjuden i Sverige ännu, men som ändå orsakar skada för biologisk mångfald.

Växtplats och spridning

Kanadensiskt gullris trivs på fuktiga marker och hittas ofta i åkerkanter, diken, betesmarker och avfallsområden. Den sprids både med frön, som den producerar många av, och med rhizom eller underjordiska stammar. Dessa rhizom kan spridas långt utanför plantan och på så vis bilda stora bestånd av gullris.

Utseende

Här hittar du bild på kanadensiskt gullris. Kanadensiskt gullris kan bli 1,5 m hög med en stjälk som är kal nedtill och tätt småhårig upptill. Långa, upp till 2 dm lansettlika blad med sågad bladkant. Många små gula blommor sitter tillsammans och bildar en konformad topp. Blomning sker i augusti – oktober och fröproduktionen är riklig. Rhizomen utsöndrar ett kemiskt ämne som gör att andra arter får svårt att växa i samma område.

Bekämpning

Rapportera till artportalen via invasivaarter.nu var du hittat kanadensiskt gullris.
Vid små bestånd av kanadensiskt gullris kan hela plantorna dras upp, inklusive roten och läggs i en sopsäck som försluts väl innan den lämnas till en återvinningsstation i ett kärl för invasiva arter.

Vid större bestånd är slåtter i maj och augusti en bra metod. Hela beståndet slås av och packeteras i sopsäckar för inlämning till en återvinningsstation i kärl för invasiva arter eller om möjligt så kan växterna eldas upp.

Ursprung

En högväxt perenn med sitt ursprung i Nordamerika, men som nu är spridd i stora delar av Europa. Den har odlats som trädgårdsväxt och sedan spridit sig ut i naturen.

Parkslide (Reynoutria japonica)

Växtplats och spridning

Parkslide växer vanligtvis i trädgårdar, vid vägkanter och längs vattendrag där den kan bilda stora bestånd. Från rhizomet kan flera nya skott växa upp och det räcker med en lite bit av rhizom i jorden för att nya plantor ska växa upp. Rotsystemet kan lagra näring och har ett aggressivt växtsätt, det är en av anledningarna till att det är svårt att bekämpa ett etablerat bestånd.

Utseende

Parkslide är en flerårig växt som vissnar ned på hösten och kan då misstas för att vara död. Tidigt på vården kommer rödaktiga, köttiga skott med spetsiga, spatelformade blad. Bladen sitter strödda längs den ofta rödfläckiga, ihåliga och sicksackväxande stjälken. I augusti-september blommar parkslide med gräddvita små blommor som sitter tätt tillsammans.

Bekämpning

Rapportera ditt eller dina fynd till artportalen via invasivaarter.nu var du hittat parkslide. Viktigt att tänka på vid bekämpning av parkslide är att låta den vara tills att det finns en plan för hur bekämpningen ska gå till. Att klippa ned den eller rycka upp den kommer att trigga ytterligare tillväxt och förvärra situationen. Att täcka över parkslide hjälper föga, då den använder sin upplagrade näringsreserv från rhizomen och kan leva flera år utan ljus. Flera olika sätt att bekämpa parkslide har testats och det som fungerar bäst är att använda glyfosat, bekämpningsklass 2. Det får endast användas av personer med särskild behörig att använda kemiska bekämpningsmedel.

Alla växtdelar med parkslide ska läggas i sopsäck som försluts väl och lämnas till återvinningsstation i ett kärl för invasiva arter, aldrig som trädgårdsavfall. Jordmassor där parkslide växer eller har växt kommer att innehålla rotfragment som kommer ge upphov till nya bestånd av parkslide. Om jorden behöver flyttas ska den paketeras noga och läggas på deponi. 

Ursprung

En flerårig ört med ursprung från Japan, som idag finns i stora delar av Europa och Nordamerika. Den har använts som trädgårdsväxt och har därifrån tagit sig ut i naturen. I Sverige växer endast honplantor, som blommar i augusti-september. Då endast honplantor finns kommer inte parkslide kunna föröka sig med frön, utan förökning sker med underjordiska stammar som kallas rhizom.

Vresros (Rosa rugosa)

Den här invasiva främmande arten är inte förbjuden i Sverige ännu, men som ändå orsakar skada för biologisk mångfald.

Växtplats och spridning

Vresrosen förekommer i södra och mellersta Sverige samt i Norrlands kusttrakter. Den växer gärna längs havsstränder, i trädgårdar men även vid vägkanter så den är tålig mot vägsalt. Vresros sprids både genom rotskott och med frön.

Utseende

Klicka här för bild. Vresros är en kraftig och grovväxande ros, och den blir cirka en och en halv meter hög när den odlas på goda jordar. Längs grenarna finns raka och vassa taggar i olika storlekar. De läderartade bladen är rynkiga och mörkt gröna. Vanligtvis är blommorna enkla, men enstaka exemplar med extra kronblad har hittats. De väldoftande blommorna kan vara alltifrån mörkt rosa till vita och blomning sker i juni-augusti. Vresrosens frön finns i plattrunda nypon som är orangeröda i färgen. Växten är inte giftig.

Bekämpning

Rapportera till artportalen via invasivaarter.nu var du hittat vresros. Bekämpning sker genom att gräva bort växten och då det är viktigt att hela roten följer med för att undvika att nya rotskott skjuter upp kan det bli kostsamt. Grävning behöver ofta upprepas under några år då det är svårt att få med sig hela roten. Vresros sprids även med frön, därför är det viktigt att plantor med frön läggs i plastpåsar som försluts och lämnas till återvinningsstation i kärl för invasiva arter eller brännbart, inte som trädgårdsavfall. Kemiskt bekämpning av vresros bör ej göras.

Ursprung

En flerårig vedartad buske med ursprung i Ostsien, bland annat Japan där den främst växer längs havsstränder. Den har förts till Sverige som trädgårdsväxt.

Mink (Neovison vison)

Förekomst och spridning

Idag finns mink i hela Sverige. Minken importerades till pälsdjurdsfarmer på 1920-talet de populationer som finns i Sverige idag härstammar från förrymda och utsläppta djur från pälsfarmar. Spridning sker främst längs med sjöstränder, rinnande vatten och längs med kusten medan öppet vatten och bergsområden verkar hindra minken från att sprida sig.

Utseende

Klicka här för bild. Minken har en mörkbrun och glänsande päls med en vit hakfläck. Vita fläckar kan också förekomma på halsen, kinderna och magen. En hane är 34 - 45 cm lång och en hona är 31 - 38 cm lång. 

Bekämpning

Om du hittar en mink i naturen är det bra om du rapporterar det till Artportalen via Invasivaarter.nu

När du rapporterar behöver du skicka med bilder av fyndet för att underlätta artbestämning.

Mink får jagas året om för att förebygga skador på vilt (så kallad skyddsjakt). Minken är så väletablerad i Sverige att den undantas från kravet om utrotning. Istället kommer det vara riktade åtgärder på specifika platser.

Om mink och minkjakt på Jägareförbundets webbplats. 

Ursprung

Minken är ett mårddjur från Nordamerika som togs in i Sverige för pälsens skull. De utgör ett stort hot mot den biologiska mångfalden i skärgården, främst mot markhäckande fåglar men även på andra platser där den etablerar sig.

Lövplattmask (Obama nungara) – obs: har ej påträffats i Nyköping!

Förekomst och spridning

Det första fyndet i Sverige gjordes i Malmö i november 2024, men har under 2000-talet etablerat sig i Europa. Den sprids via transport av jord och växter och väl etablerad kan den sprida sig från parker och trädgårdar till naturen. Den lever på jordar, men kan vid kallare perioder gräva ned sig 10-20 cm under jord. Ägg som transporteras med växter och jord kan ge upphov till en ny population.

Utseende

Klicka här för bild. Lövplattmasken är ca 5-8 cm lång, brunsvart till orange på ryggsidan och ljusbrun undertill. Äggen utvecklas i en rund kapsel som till en början är röd men mörknar efterhand.

Bekämpning

Om du hittar lövplattmasken ska du rapportera det till artportalen genom att gå in på invasivaarter.nu

Försök se till att jord och växter inte har medföljande skadliga organismer. Sprid aldrig trädgårdsavfall i naturen, utan använd insamlingskärl för invasiva arter på din återvinningsstation.

Ursprung

En sydamerikans plattmask som lever på marken där den äter sniglar, daggmaskar och annan markfauna. Den utgör ett stort hot mot den biologiska mångfalden då den äter daggmask och sprider sig snabbt på många platser.

Mördarsnigel (Arion vulgaris)

Den här invasiva främmande arten är inte förbjuden i Sverige ännu, men som ändå orsakar skada för biologisk mångfald.

Förekomst och spridning

I Sverige förekommer mördarsnigeln i Götaland, Svealand och på många ställen i Norrland. Den är mycket vanlig i människonära miljöer och en stor skadegörare i trädgårdar, parker, på kyrkogårdar och i jordbrukslandskapet.

Spridning sker genom att främst äggen följer med växter, jord, tippmassor vid anläggningsarbeten, färdigfabricerade gräsmattor och liknande. Mördarsnigeln har en snabb förökningsförmåga då de kan befrukta sig själv och producera stora mängder ägg. En individ kan producera över 400 ägg.

De har ett glupskt ätbeteende och förstör snabbt odlingar. Mördarsnigeln äter även skadade och döda individer av den egna arten och av andra snigelarter.

Äggen kläcks efter ca 4 veckor och därefter tar det ytterligare fyra veckor innan snigeln är könsmogen och kan börja producera egna ägg.

I Sverige sker övervintringen genom att de unga sniglarna övervintrar i exempelvis komposter, jordhögar eller under bråte i en trädgård.

Antalet mördarsniglar under en säsong beror till stor del på hur mycket regn som kommer under våren, då det är en fuktig vår blir antalet mördarniglar fler. 

Utseende

Klicka för bild. Mördarsnigeln är 6 – 14 cm lång och färgen är vanligen brunröd men varierar från nästan helt svart till orangegul.

Bekämpning

Framförallt sker bekämpning genom att samla in sniglarna och deras ägg och döda dem. Snigelhinder kan byggas runt odlingar för att förhindra att sniglar tar sig in. 

Ursprung

Mördarsnigeln kallades tidigare för spansk skogssnigel, trots att den sannolikt härstammar från Frankrike.

Signalkräfta (Pacifastacus leniusculus)

Förekomst och spridning

Signalkräftan lever oftast på botten av sjöar och vattendrag i sötvatten, men kan även förekomma i flodmynningar med bräckt vatten. De föredrar steniga bottnar och lever vanligtvis på 1 – 10 m djup.

Under 1960 – talet sattes signalkräftor ut på flera platser i Sverige för att göra det möjligt att fiska kräftor även då den inhemska flodkräftan slagits ut på grund av kräftpest. Signalkräftor har satts ut fram till 1994 då det blev förbjudet att sätta ut kräftor i nya vatten. Signalkräftor kan vara bärare av kräftpest och därmed sprida sjukdomen, en del dör av den då de blir stressade.

Utseende

Klicka för bild. Signalkräftan kan bli upp till 20 cm lång, men är vanligtvis mindre. Färgen är oftast brun och ryggskölden är slät. 

Bekämpning

2016 blev signalkräftan klassad som en invasiv främmande art inom EU och sedan dess är det förbjudet att sprida och odla signalkräftor. Det är även förbjudet att sätta ut signalkräftor och det finns regler för hur signalkräftor ska transporteras och för försäljning av okokta kräftor. 

Ursprung

Signalkräfta kommer ursprungligen från USA och sattes ut i svenska sjöar och vattendrag på 1960 – talet. Den utgör ett hot mot den inhemska flodkräftan då den är bärare av kräftpest.

Svartmunnad smörbult (Neogobius melanostomus)

Förekomst och spridning

Idag förekommer svartmunnad smörbult i Kattegatt och södra Östersjön och norrut till Finska viken. Det är en art som lätt konkurrerar ut andra bottenlevande fiskarter, då den är aggressiv och äter rom från andra arter. De äter även musslor, vilket skulle kunna påverka ejdere och alfågel negativt.

Utseende

Klicka för bild. Svartmunnad smörmult är upp till 25 cm lång, kraftig kropp med kort huvud och avrundad nos. Grundfärgen är svagt brunaktig till mörkgrå och för att skilja den från den inhemska arten svart smörbult går det att titta på ryggfenan. Svartmunnad smörbult har en svart markering i bakre kanten av ryggfenan.

Bekämpning

Viktigt att förhindra spridning till svenska sjöar och vattendrag, främst genom att förhindra vandring uppströms. Ett friskare Östersjön med god tillgång på rovfisk skulle göra ekosystemet mer motståndskraftigt mot invasiva arter.

Ursprung

Naturligt utbredningsområde för svartmunnad smörbult är Svarta havet med Azovska sjön och Kaspiska havet med tillrinnande floder. Till Östersjön har den kommit med barlastvattenboch via flodförbindelser.